LOADING

Type to search

Den smärtsamma ensamheten

Hafiz har ställts inför en stor utmaning, han är en av de som kom till Sverige ensam. Ensamheten har påverkats både honom och hans syn på livet.

Idag är det många i Sverige som har flytt från sina hemländer, lämnat sina familjer och vänner. Lämnat allt de har haft för att komma till ett tryggt och fritt land. Hafiz är en av dem. Han saknar den inlärda tryggheten och närheten. I en sådan situation gäller att vara bestämd och blicka framåt.

Det är annandag påsk, den 22 april 2019. Jag träffar Hafiz Gholami på centralstationen. Han har precis kommit från Kävlinge där han bor med en svensk familj. Han är 20 år gammal och går andra året på gymnasiet där han pluggar el- och energiprogrammet.

– Jag kom till Sverige för fyra och ett halv år sedan. Allt var helt oplanerat. Det var en fredag och jag hade kommit hem från skolan när mina föräldrar sa, du ska åka snart. Min framtid och mitt liv förändrades på en dag. Min öde förändrades bara på en dag.

Att vara helt ensam i ett nytt land med en ny kultur och ett nytt språk ledde till en tuff period i Hafiz liv. Dessutom skulle han anpassa sig till det nya samhället, trots den mentala ensamheten han kände. Det var nu det kändes som svårast för honom, han hade ingen att prata med. Han kände sig inte som en av del av samhället. Det var nu som utanförskapskänslan grep tag i honom och kändes som en tung skugga över honom. Att inte vara i den tunga och mörka skuggan är det svåraste och viktigaste steget, menar Hafiz.

– När jag en gång gav mig iväg, efter mycket uppförs- och nedförsbacke på min resa kom jag äntligen till Sverige. Det var då som jag förstod var i livet jag befann mig. Det var då som jag såg vad det verkliga livet innebär. För jag var här ensam. Den mentala ensamheten är den värsta jag har varit med om. Längtan efter min familj är det jobbigaste av allt.

Så länge han var med sin familj och bodde med dem tänkte han inte på hur värdefullt det var. Nu när han har bott ensam längtar han efter varje sekund av de dagar han var i Iran med sin familj. Så länge han bodde med sin familj så uppskattade han inte det, eller visste inte om det och hade inte ens tänkt på det. “Men så är vi människor”, säger Hafiz. Nu började han tänka mer på sin mamma, allt hon gjorde för honom och på de dagar när han kom hem och maten var klar och tvätten var färdig. Allt hans föräldrar gjorde för honom var då osynligt, berättar Hafiz medan han tittar på sina händer. Det handlar inte bara om att maten var klar, det handlar också om det sociala livet, han saknar det livet nu. Det handlar om längtan efter familjen.

Efter det som Hafiz har gått igenom tycker han att det finns andra perspektiv som ensamhet erbjuder. Han ser inte längre bara det negativa, ensamheten kan också måla upp bra bilder av saker och ting, den gör att han ser livet med andra färger än han såg innan. Ensamheten har gjort att han ser glaset som halvfullt istället för halvtomt.

–Nu har jag helt annat uppfattning om livet, framtiden och framför allt familjens betydelse, säger Hafiz.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *